Föreningen gjorde en resa till ryska Karelen den 23 – 27 ´juli 2007 via Uleåborg, Suomussalmi och Kuhmo. Trettiotre förväntansfulla resenärer startade vid halvtiosnåret den 23.7 med Pendolinotåget mot Uleåborg, där vår chaufför Ari Törmänen väntade och förde oss till Hotell Kiannon Kuohut i Suomussalmi. En del beskådade statyn över Ilmari Kianto i hamnen.
Följande morgon styrde vi mot Raatteentie, där vi först besökte Vartiomuseo invid gränsen. Byggnaden var den enda av vaktbyggnaderna mot östgränsen som inte förstördes under kriget. Vi återvände till Porten vid Raate, där vi såg en mäktig video om striderna här under vinterkriget och hörde en presentation av museet, vardera på svenska. Invid kunde vi se att mäktigt monument över striderna.
Vi fortsatte mot Kuhmo. Efter en guidad rundåkning i Kuhmo, stannade vi vid kulturcentret Juminkeko, som presenterade den karelska kulturen och dess runosångare. Vi hörde att Zachris Topelius´ far var en av de första som upptecknade karelska runosånger men tyngdpunkten låg givetvis på Elias Lönnrot, som företog flere vandringar till de karelska runobyarna på andra sidan gränsen.
Konserten i Kuhmohuset var även en stor upplevelse i den fullsatta salen. Själva byggnaden låg vackert i omgivningen och speciellt var att man kunde kunde pausförtäringen förflytta sig utomhus i naturen helt intill aulan. Därefter fortsatte vi mot gränsen. Vi inkvarterade oss i två grupper i Peuranpolku och Wild Brown Bear. Dag 3 åkte vi över gränsen vid Vartius, där vår guide Oiva Liikanen steg på. Vi fortsatte mot Kostamus, där vår ryskkarelske guide Santeri Lesonen steg på. Santeri visade sig vara en mycket mångkunnig Karelenkännare. Vi fortsatte mot Jyskyjärvi med sina hängbroar, där vi provianterade. Vägen var en gropig sandväg i stil med vissa av våra landsvägar i Esbo på 1950-talet. Vid några broar steg vi för säkerhets skull ut och vandrade över medan Ari försiktigt körde bussen efter. Vid ett vackert brofäste höll vi en riklig pikniklunch.
Sedan var der dags att köra norrut mot ”stora landsvägen”, ett antal kilometer längs denna österut och därefter söderut ett tjugotal kilometer till den ryska älven Kemijoki. Mitt emot låg den nya byn Paanajärvi men vi åkte med båt direkt till det gamla Paanajrvi, som numera finns på UNESCOS lista över gamla byggnadsmiljöer. Vi blev bjudna på kaffe hos byns ”gummor”. Anni Popova, en av gummorna, tog emot oss i sitt hem och berättade om verksamheten i byns verkstäder. ”Gummorna” försöker föra vidare handarbets- och hantverkartraditionen genom att ordna kurser m.m., delvis med stöd från Finland. Då Annis telefon råkade ringa svarade hon med ”Mama”, vilket visade hennes ställning här. Vi kunde se den speciella karelska byggnadsstilen. Vi återvände och fortsatte längs den ”stora landsvägen” västerut till byn Uhtua, där vi övernattrade i Hotell Welt.
Följande morgon besåg vi Uhtua vid det vackra Keski-Kuittijärvi. Vi stannade vid det Lönnrotska trädet invid vilket det berättas att han antecknat många runosångares sånger. Vi besökte även den ortodoxa kyrkan som låg intill.
Vi åkte västerut och Santeri berättade om striderna här under kriget. Vi stannade vid ett ryskt minnesmärke, som låg uppe på Munakukkula nära sjön Eldankajärvi. En av våra resenärer, Christer Eklundh, berättade att hans bror låg här vid fronten och att orden till sången Eldankajärven jää hade skrivits här som ett lagarbete under flere kvällar. Christer sjöng tillsammans med den ryska guiden Santeri sången. Man kan säga att tiderna förändrats.
Vi passerade byn Vuonninen, som hade en brygga. Enligt Santeri fanns ett talesätt som sade att om inte Vuonninen är en hamnstad så är inte Volga en flod. En av höjdpunkterna under resan blev besöket i Venehjärvi by, Vi åkte dit längs en 12 km lång vacker ås, bevuxen av tallskog och omgiven på båda sidorna av sjöar. I Venehjärvi by bodde Santeri med sin familj. Frun Nina hade dukat upp till en riklig lunch. Vi besökte även kyrkan intill, där Santeri läste Fader vår på ryska, varefter våra resenärer läste den på svenska och sjöng Härlig är jorden. Santeri berättade att det årligen hålls en folkfest vid kyrkan, där karlarna sköter programmet efter utlottning av uppgifterna. Nån blir ”runosångare”, nån annan ”slaktare” o.s.v. Dessa får sedan medhjälpare så att alla karlar sysselsätts. Festen inleds kl. 12 med att ett offerlamm slaktas. I kyrktrappan fannas ett hål i vilket lammets blod får rinna. Köttet tillreds sedan och festen kan pågå ända till följande morgon.
Kring Venehjärvi har bildats nationalpark benämnd Kalevala. Avsikten är att även vissa finska områden skall ingå i denna nationalpark.
På vägen till Vuokkiniemi har svenska IKEA skaffat stora skogsområden för sin produktion. Vi stannade vid en begravningsplats i skogen invid vägen. Den har varit i användning fram till sextiolet, då Chrustjov var vid makten. Då var den karelska befolkningen tvungen att lämnna bl.a. Venehjärvi och fick återkomma först i början av 1990-talet, så även familjen Lesonen.
I Kostamus gavs tid för shopping m.m., varefter vi styrde mot gränsen och efter gränsformaliterna mot Kuhmo och Hotell Kalevala. Följande morgon gick färden till Uleåborg, där vi åt lunch i Ungdoms- och kulturcentret, som var vackert inrymt i en nyrenoverad gammal byggnad. Vi hade lite tid att njuta av gatulivet på gågatan Rottuaari och dert stora torget innan vi steg på Pendilnon mot Helsingfors och Esbo.