Oransonerat socker
Inställda jubileumsfestligheter
Hembygdsbibliotek och arkiv
Nytt förslag inom uf-rörelsen
Förslag om samlingshus
Glims hembygdsmuseum
Ortnamnsforskning
Generalplaneringen
Oransonerat socker

På föreningens årsmöte i september 1940 gav ordförande Erik Nylund en återblick på de tio år han stått i spetsen för densamma. Han sade anspråkslöst att föreningen under denna tid ”velat mycket men kunnat litet”. Under den högkonjunktur som på 1930-talet rått inom folkbildningsarbetet hade dock ett och annat av bestående värde åstadkommits av föreningen. Den hade sålunda upprättat Esbo hembygdsmuseum och förvärvat sig en värdefull tomt.
Under året hade föreningen utgivit en hembygdsbok, i vilken esboborna kunde anteckna sig som ständiga medlemmar i föreningen. Denna bok hade tillfört föreningen omkring 2400 mk.

Föreningen hade ställt sig i förbindelse med Nylands nations hembygdsforskningssektion för tillvaratagandet av gamla hembygdsvärden i Esbo. Sommaren 1939 hade sektionen också sänt en delegation till Esbo och utfört hembygdsforskningsarbete under magistrarna Fabritius´ och Mårtenssons ledning. Gamla möbler och textilier avritades och gamla byggnader fotograferades. På grund av krigs-utbrottet var resultaten av detta arbete inte ännu tillgängliga.

Sedan Modersmålets sång ljudit kunde mötet avslutas. Mötesdeltagarna bjödos likväl ännu på oransonerat socker i bottnen. Medlemmar av Föreningen Nytta och Nöje i Noux upp-förde nämligen ett genomtrevligt teaterstycke, Skottår.
Inställda jubileumsfestligheter

Föreningen fyllde 25 år 1941. I likhet med så många andra jubileer under dessa tider högtidlighölls icke heller detta med några yttre festligheter. Föreningen hade visserligen planerat en fest till midsommaren, men omständigheterna gjorde att den måste inställas.
Någon 25-årshistorik utkom inte men i en kort överblick över föreningens verksamhet lyftes fram några trotjänare inom föreningen, bland dem nämns särskilt bonden Bernhard Juslin, translatorn E.A. Streng, artisten Per-Åke Laurén, fröken Märtha Gahmberg, fru Anna Morelius, förvaltaren John Juslin, rektor Erik Nylund och järnvägsfunktionären Rainer Holmberg.

Föreningens årsmöte 1942 hölls i barnträdgårdens lokal i Morby med endast några få medlemmar närvarande. Man kunde nogsamt konstatera att det inte är någon lätt uppgift kulturföreningarnas ledare har sig förelagda dessa tider. Människorna har så helt gått upp i sin kamp för tillvaron, vilket ju för all del är en naturnödvändig företeelse. Men ”inte endast av bröd allena lever människan”, och man kan fråga sig om inte någon timme kunde offras för kulturens främjande.
Detta skulle ju främst gälla den yngre generationen, som icke allenast nu utan redan före kriget visade en håglöshet för bygdens kultursträvanden. Såsom det nu är, frågar man sig med oro huru det skall gå den dag veteranerna lämnar leden.
I dag kan vi konstatera att dessa dystra tongångar låter bekanta men ännu kämpar vi vidare. Den krigstida stämningen torde även ha påverkat mötet.

På detta årsmöte beslöt föreningen att av Övre-Lövkulla förvärva en manbyggnad, som uppförts på sin nuvarande plats år 1791. Stugan har invändigt ombyggts i olika repriser men torde med pietetsfull behandling och sakkännedom kunna iordningsställas till en genuin Esbostuga. Då tiderna det medgiva skulle den uppföras på föreningens tomt i Morby.
År 1945 nedplockades detta stockhus på Övre-Lövkulla och fördes av Veine Weurlander till föreningens tomt i Morby. Huset påminde mycket om Bemböle kaffestuga. Stockarna staplades upp och täcktes över för att skyddas. Hembygdsföreningen hade då inte resurser att bygga upp huset. Småningom började stapeln minska och försvann slutligen helt. Grannarna hade använt virket som ved.
Hembygdsbibliotek och arkiv

Ända sedan starten har man samlat böcker och dokument till föreningens hembygdsbibliotek och arkiv. Man insamlade och kopierade fotografier och vykort med Esbomotiv. Vid ett år 1916 anordnat museitalko mottog föreningen bl.a. en brevsamling som inlämnades till museet på Stens. Även för uppköp av fotografier till samlingarna anslogs redan år 1917 ett anslag. Vidare upptecknade man gamla personers hågkomster. Även föremål med anknytning till orostiderna 1918 insamlades.
Man ordnade även hembygdsdagar, under vilka gamla Esbobor utfrågades om förhållanden under gångna tider. Bland de utfrågade befann sig bl.a. Sjömanskan i Änkehuset och Wikströmskan från Klobb.

Föreningens arkiv flyttades på 1930-talet till Bemböle folkskola, där folkskolläraren Artur Nylund ännu 1937 fungerade som föreningens arkivarie. Tyvärr har arkivets öden under och efter kriget inte kunnat uppklaras.
Nytt förslag inom uf-rörelsen

Hembygdsförenings verksamhet kom mycket långsamt i gång efter kriget. Ett första styrelsemöte ordnades 1948 då man diskuterade verksamheten, som legat nere en längre tid. Man beslöt ordna sitt årsmöte den 13 juni i Noux i samband med Esbo ungdomsföreningars centralstyrelses årsmöte.
Sedan Nylands svenska ungdomsförbund hade utvidgat sin verksamhet med skolning av ledare och fast ordnade stämmor jämte ungdomsdagar, kunde man säga att de lokala ungdomsförbunden börjat sakna arbetsuppgifter.
Här erbjöd sig en ypperlig sådan: att slå vakt kring hembygdens minnen. Centralstyrelsen hade ju ändå under många år genom bl.a. kyrkogårdsstädningen och vården av övergivna gravar kommit att syssla med uppgifter som rätteligen skulle ankomma en fornminnesförening. Varför då inte överta hela uppgiften? Ungdomsföreningarna i Esbo har ju byggt sju egna hus. Gemensamt bör de kunna bygga ett hembygdsmuseum, då tomt står färdig till förfogande. Så refereras situationen i tidningen Västra Nyland inför Nouxmötet.

Centralstyrelsens ordförande Rainer Holmberg, som sam-tidigt var sekreterare i Hembygdsföreningen framförde på mötet tanken att Esbo hembygdsförening skulle uppgå som en sektion i Centralstyrelsen. Efter livlig diskussion hänsköt årsmötet frågan för ytterligare beredning till styrelsen. Till ny ordförande för Centralförbundet valdes Alf Sundström, som sedan också valdes till ordförande i Esbo hembygdsförening.
Under våren ställde man i ordning Morbytomten för sommarens evenemang. En ny och rymlig danslave uppfördes. Under pingsthelgen 1949 hölls den mellannyländska sångfesten på föreningens tomt Arvids i Morby med gäster från Österbotten.

Höjdpunkten blev den stora hembygdsfesten på midsommardagen, då publiken uppgick till 600 personer. En mera stämningsgivande omgivning för en sådan fest kunde man knappast önska. På ena sidan höjde sig en ganska brant sluttning, där publiken kunde ta plats och runtom dansbanan reste sig björkar och tallar, vilka slöt sig som kulisser tätt inpå dansbanan, som också tjänstgjorde som scen för de olika programnumren.
Till tonerna av Korsvägens hornorkester tågade festtåget in på festplanen med fanor och standar. Därefter uppträdde esbobygdens förenade körer och folkdansare från sex ungdomsföreningar, alla i färggranna bygdedräkter. Esbo hembygdsförenings ordförande, lärare Alf Sundström, höll ett välformat hälsningstal, där han erinrade om huru som människan under vardagens id löper faran att tröttna för det som ger livet färg och rytm. Till slut riktade talaren en maning till ungdomen i Esbo att vårda kärleken till modersmålet.

Efter några musiknummer höll fil.mag. Göran von Bonsdorff dagens festtal, som berörde de internationella samarbetssträvandena. Efter pausen sjöng esbobygdens förenade körer under musiker Immanuel Sikströms ledning
bl.a. Sommarsång av Gunnar Wennerberg och Sommarnatt i skären av dirigenten själv.
Stor munterhet väckte bemlingarnas kadrilj i samtida dräkter, förtjänstfullt utförd av Esbo mellersta ungdomsförening. Esbobygdens folkdansare utförde några hurtiga bygdedanser under Guido Erikssons ledning. De femtio dansarna var enhetligt klädda i esbodräkten.

Fil.stud. Åke Rosenström läste Min hembygd av Pär Lagerqvist, varefter pjäsen Lump-Lenas testamente uppfördes av Esbo mellersta uf:s amatörer. Den väckte stor förtjusning hos den yngre publiken som var talrikt företrädd. Lotterna, som såldes, hade en strykande åtgång och nådde aldrig festplanen. Festen avslutades med dans på den nya dansbanan. Ännu år 1950 anordnades en sommarfest i vilken ungdomsföreningarna deltog med buffethjälp, ordningsmän och lotterivinster.
Förslag om samlingshus

Ett samlingshus saknades i Esbo kyrkoby efter det Esbo marthaförening sålt Marthagården till Lindholms såg. Efter kriget hade marthorna fått överta detta tidigare Skyddkårshus, som uppförts på 1920-talet.
I tidningen Västra Nyland framfördes under hösten 1949 tanken att en hembygdsgård på Morbytomten kunde bli det nya samlingshuset. Vid en rundfrågning ställde man sig positiv. Fru Karin Lindqvist, ordförande i Esbo marthaförening, tyckte att förslaget med en gemensam hembygdsgård var acceptabel ur alla synpunkter. Tomten var vacker och tillräckligt stor och därtill centralt belägen eller åtminstone centralare än vad man i detta skede kunde uppbringa i kyrkbyn.

En ersättning för Marthagården borde fås till nästan vilket pris som helst ansåg Stig Nymalm på Söderskog, aktivt verksam inom kulturlivet som sekreterare och ekonom för Esbo lantmannagille. Förslaget om ett gemensamt hem i Morby fann han acceptabelt förutsatt att Esbo hembygdsförening går med på det.
Helge Lönnberg, ordförande för Esbo idrottsförening och ledare för teatergruppen Fyrväpplingen i kyrkbyn, var först litet tveksam angående platsens läge, men tycker sedan att en snabb framstöt är vad som nu behövs.

Till sist vänder sig tidningen till den som saken närmast berör, läraren Alf Sundström i Gröndal, ordförande i Esbo hembygdsförening, som rår om tomten i Morby. Förslaget kommer som från ovan säger herr Sundström. En stiftelse, Esbo hembygdsgård, eller vad man nu vill kalla den, blir förr eller senare ofrånkomlig. Esbo hembygdsförening äger en mängd föremål, som håller på att förvittra och de måste med det snaraste fås under tak. Detta är inte en sak som berör endast en liten förening utan kapital utan hela socknen, ansåg han. Tomten i Morby var tillräckligt stor för flere byggnader.
Förutom de gamla byggnader, som föreningen drömt om att uppföra på Morbytomten, behövs torra och varma utrymmen för uppbevarandet av de samlingar, som nu ligger utspridda runtom i socknen. Sådana lokaliteter kunde lämpligen inrymmas i en källarvåning på vilken man sen kan bygga ett samlingshus, som kunde tjäna hela bygden. Hela frågan var så beaktansvärd, att den med det allra första bör komma upp till en allmän diskussion som utan tvivel även bör leda till ett positivt resultat.

Glims hembygdsmuseum
Museifrågan löstes i slutet av 1950-talet genom att kommunen köpte stomlägenheten på Glims och Esbo fick år 1958 ett kommunalt hembygdsmuseum. Esbo hembygdsförening deponerade sina samlingar, inalles 407 föremål, till grundplåt för det nybildade museet, där de till en början ut-gjorde huvuddelen av samlingarna och bildar fortsättningsvis stommen i museets stuguinteriör på Glims. Föreningen bidrog även med talkofolk då museet på Glims ställdes i ordning inför öppningen i november 1958. Föreningens gamla museiloft i Bemböle stod kvar ännu på 1960-talet, men förföll småningom i brist på underhåll.

En gammal läkarbok från 1500-talet, som ingick i föreningens samlingar på Glims, finns numera utställd i en egen vitrin i Esbo stadsmuseums permanenta utställning i WeeGee-huset i Hagalund.
Fru Anna Morelius´ stora intresse för hembygds- och museiarbetet i Esbo, som redan på 1910-talet resulterade i grundandet av ett museum på hemgården Stens, är således i högsta grad kännbart på Glims ännu i dag. Fru Morelius som ännu i slutet av 1950-talet var medlem i föreningens styrelse, utsågs på årsmötet 1959 till föreningens hedersmedlem.

Ortnamnsforskning
Efter grundandet av det kommunala museet på Glims år 1958 gick föreningen in för nya arbetsformer såsom ortnamnsforskning, inventering av natur- och kulturmiljöer samt uppföljning av väg- och stadsplaner i Esbo. Föreningen kom att arbeta närmast genom sin styrelse, vars medlemmar bl.a. ingick i olika nämnder och kommittéer inom kommunen.

Sedan 1951 hade lokal ortnamnsforskning bedrivits inom Hembygdsföreningen. Idén fördes sedan vidare till Nylands svenska ungdomsförbund genom fil.mag. Irina Matvejew, som var styrelsemedlem där, och vidare till Finlands svenska ungdomsförbund. Resultatet blev att man satte igång en hela svenskbygden omfattande uppteckning av ortnamn i ungdomsrörelsens regi. Esbo hembygdsförenings idé hade därigenom gett universitetets ortnamnsforskning värdefullt material.
Ett tidskrävande arbete utfördes i den namnkommitté, som Esbo köpings-styrelse tillsatte 1969. Föreningens ordförande Per-Olof Morelius utsågs till medlem. Man kontrollerade 1700 vägnamn och skapade 700 nya namn. Vid nyåret 1976 kunde så postadressreformen i Esbo genomföras.

Generalplaneringen
I arbetet inför den första generalplanen i Esbo år 1968 bevakades speciella frågor gällande kultur och miljö, friluftsområden, byggnadskultur m.m. Sålunda kunde föreningen glädja sig åt att Estberget hörde till de utredningsobjekt man ville bevara. Ett annat synligt resultat var Oitans camping-område med badstrand, som föreningen gav impulsen till på 1960-talet.

Ett ”osynligt” resultat gav förslaget till skapandet av Sandvikens fiskarmuseum i Larsvik, som togs med i stadens planering. Tanken kunde inte realiseras medan byggnaderna stod hela och ännu användbara. Idén gick sedan tyvärr bokstavligen upp i rök men tanken på ett dylikt museum var dock väckt.
Beträffande fornminnen kan nämnas att man 1963 på Kaskrödselbacken vid Dåvitsby-Smedsby byarå hittade 17 forngravar, vilkas ålder beräknats till 2500 år. En mindre jättegryta hittades i Dåvitsby. Esbos förmodligen största flyttblock, cirka 22 m i omkrets, har på föreningens initiativ tagits med på Esbos grundkarta.

Flere utomstående experter bistod vid denna tid föreningen, bland dem historikern Jarl Gallén samt fågel- och skärgårdskännaren Göran Bergman.
Föreningens dåvarande sekreterare Ragna Ahlbäck var ordförande i hembygdsnämnden åren 1959 – 1966 och föreningens ordförande vid denna tid Per-
Olof Morelius var hennes personliga suppleant.

Verksamheten kom att synas mindre utåt och delvis därav följde att föreningens medlemsantal under perioden 1962 – 1976 till slut minskade i betydande grad och var år 1976 endast tio personer.